Om den Svenska kyrkan och en sketen bok
Jag som inte är med i den Svenska kyrkan skulle ha väldigt svårt att se mig själv stå framför altaret och lova någonting inför gud, som inte finns och bara är ett påhitt. Skulle jag däremot träffa en kristen person som jag just då finner vara rätt för mig skulle jag kunna låta mig vigas i kyrkan för att min blivande man skulle må bra av det.
Jag vet tyvärr inte om jag tror på äktenskapet, jag säger som min pappa sa när mamma väntade mig. Mamma ville verkligen att pappa skulle lova att alltid älska henne, till svar fick hon: "Jag kan lova dig att jag kommer älska dig i 3 månader, men inte längre".
Det är precis så jag tror att det är. Att man inte vet hur länge man kommer älska en person. Och 3 månader fram är ju ändå inom en överskådlig framtid. Jag anser att jag kan älska någon utan att behöva gifta mig. I dagens samhälle tjänar man dock på att ha ingått äktenskap för ekonomins skull.
Att dessutom som föräldrer döpa sitt barn, det är oxå helt sjukt. Varför ska föräldern bestämma om barnet ska döpas och upptas i kyrkan? Det borde väl barnet själv få bestämma när den är så gammal så att den enskilde personen vet om han/hon har en kristen syn och tro.
Jag är själv döpt. Mamma och pappa kom inte överens om vad jag skulle heta i efternamn och om jag skulle döpas eller inte. Mamma ville verkligen ha ett dop för att det var ett tillfälle för hela släkten att samlas, medan pappa tyckte att de kunde ha ett namnkalas. Så jag är alltså döpt, men tog min pappas efternamn. Jag förstår hur min mamma tänkte, men så fort jag blev vuxen nog och kunde fatta mina egna beslut gick jag ur kyrkan. Vilket jag aldrig någonsin har ångrat.
Är man dessutom med i kyrkan betalar man en massa extra pengar till kyrkan varje år. Pengar som jag mycket hellre skänker till välgörande ändamål eller till en förening eller till något annat som mitt hjärta klappar extra för!
Som det ser ut i dag vill jag byta ring med min älskade på en plats som betyder mycket för mig, men jag vill absolut inte lova något inför någon som inte finns, då lovar jag hellre min älskade trohet. Jag ska låta mina barn fatta sina egna beslut. Den dagen då jag jobbar som lärare ska jag försöka ha skolavslutningar på någon annan plats än i kyrkan. Dagen då jag inte vill eller kan vara med längre vill jag att läkarna sku utnyttja allt som går på min kropp. Om de kan lyckas hjälpa någon med något organ i min kropp så vore det en fröjd. Njure, lever, hjärta, ögon, öron, blog och allt annat får de ta från mig. Utför gärna forskning på min kropp, det kanske leder till att någon någongång i framtiden räddas. Och det lilla som blir kvar får ni göra till aska och gärna sprida det över Vättern. Jag vill inte att mina släktingar och vänner ska känna sig tvingade att besöka en grav där det ligger lite aska av mig. Det är bättre att de personerna gör något kul med de som fortfarande lever och ägnar en tanke åt mig istället.
Ganska sorglig syn på kärlek ändå tycker jag. Har man den synen att man bara kan lova något 3 månader framåt i tiden så konsumerar man ju bara kärleken, det tycker jag vore sjukt tråkigt. Det är tillräckligt mycket som konsumeras i det här samhället ändå enligt mig. För övrigt är det ju just trohet man lovar varandra även i kyrkan, inget annat. Förstår dock dina argument :)
Det var jag som skrev den förra kommentaren, mitt namn verkar dock ha fallit bort på nåt konstigt sätt...
Självklart kan jag hoppas och tro att jag kommer älska någon resten av livet, men man kan ju aldrig veta och framförallt inte lova personen det! 3 månader framåt kan jag däremot lova det! =)
Men för mig räcker det att lova trohet till personen i fråga. Jag behöver inte göra det i kyrkan och inför gud och andra människor. Och det vore ju bara dumt då jag inte tror på det!
Japp, det var det jag menade med att jag förstod dina argument. Även om jag inte håller med. Tycker ändå det är lite sorgligt, det är ju ett beslut man tar och man får väl lita på sig själv. Men helt klart, tror man inte på det så tycker jag man ska låta bli, korkat annars. För övrigt står det sjukt mycket vettigt i Biblen också faktiskt :) Till exempel att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad och sånt. :)
Intressant att läsa dina tankar och jag respekterar verkligen dina åsikter. Men om du vill så finns nedan mina tankar om påståendena.
Det finns ju trots allt ganska många människor som lovat att älska varandra hela livet och gjort det. Jag tror verkligen på att man kan lova att älska någon hla livet. Det där är ju helt personligt och det är ju knappast fel att göra varken det ena eller det andra.
En gravplats tycker jag är ett fint sätt att minnas en släkting eller nära vän. Det är skönt att ha något fysiskt att gå till och handlar inte om att man inte gör något bra av sitt liv. Dessutom utesluter det ju definitivt inte att man kan ge sina organ till läkarvetenskapen. Det är helt klart något fint att ge sin lunga till någon som behöver den bättre efter ens död.
Det här med en massa pengar är ganska överdrivet. Klart man ska betala lite pengar om man är medlem i en kyrka så att de kan använda de pengarna till att hålla igång sin verksamhet. Sedan är det ju viktigt att kyrkan använder de pengarna rätt. Ibland gör de det och ibland inte. Men mycket av det som i allmänhet kallas för välgörande ändamål (hemlösa, alkoholism, fattigdomen, svält o.s.v.) sköts just av kyrkan och andra kristna organisationer. Efter Tsunamikatastrofen var många av offren väldigt glada över att svenska kyrkan hade resurser att hjälpa folk med mat, husrum och medmänskligt stöd. Svenska kyrkan var överlägset först med att hjälpa till (om man undantar den fantastiska befolkningen) oavsett om man tror på Gud eller inte får man ju säga att det var väl spenderade pengar.
Barndopsargumentet förstår jag verkligen, men det bottnar nog en hel del i att kyrkan i Sverige inte bara handlar om kristendom och tro utan också till stor del är kultur. Kyrkobyggnadena och våra traditioner i Sverige har stark kulturell status och jag tycker inte det är märkligt att fira skolavslutningar där. Jag förstår dock om man vill flytta det därifrån om det känns alltför provocerande att vara i en sådan miljö. Jag har dock träffat väldigt få muslimer som inte vill fira skolavslutning i kyrkan. Ja, väldigt få invandrare överhuvudtaget. Det är oftast svenskar som protesterar.
Jag är "megaeteist"(har kommit på det uttrycket själv) och tycker att barna-dop är ett rent övergrepp på de stackars oskyldiga liven!!!
Att gifta sig i kyrkan lova någonting inför något som inte finns tycker jag är urlöjligt.
Jag kunde när jag var ung slått vad om en miljon att jag aldrig skulle gifta mig i kyrkan, och ifall jag skulle få barn så skulle de aldrig döpas!!!
Idag är jag ag är 35-år och kyrkligt gift. Jag har två barn som är döpta. Jag har misslyckats totalt med de få saker som jag tycker är viktigt. Jag är ett offer för utpressning och en djävla massa otur!
Jag skäms för att ha utfört dessa handlingar!!!
Jag säger bara ett ord, Klockrent!
Håller med helt. Hur kan man lova något som att älska en person i all framtid?
Att döpa ett barn är ju som att tvinga någon att bli muslim eller buddhist eller vad som helst.
Är själv döpt men tyvärr inget kag kan göra något åt.
Varför Vättern? jag sjulle satsa på något lite större. vill iaf komma ut till havet.
Hade´ gôtt!!
