Om skatten.
När jag bodde hemma minns jag alltid att pappa sa samma saker till min mamma varje år då deklarationen kom. "Jaha, hur mycket pengar har du skänkt till kyrkan i år då och hur mycket har du skäkt till GAIS?" sedan som svar på vad mamma sa sa han alltid "Hur ofta har du varit i kyrkan och hur ofta hur du varit nere i sporthallen?".
När jag var så stor att jag förstod vad han menade, bestämde jag mig för att fundera över vad jag själv tyckte var rätt. Jag insåg ganska snart efter att jag konfirmerat mig, att kyrkan och dess tro inte var något för mig. Jag respekterar självklart dem som tror på det, men jag insåg då jag konfirmerade mig och fick lite inblick i vad som stod i bibeln inte var något för mig.
Jag gick direkt (okej kanske först ett år senare) till pastorsexpeditionen för att skriva på om ett utträde ur den svenska kyrkan.
Jag tycker det är väldigt konstigt att jag måste skriva på papper som säger att jag inte ska betala skatt till kyrkan, det borde vara något som man själv väljer att göra. Jag tycker att man borde skriva på ett papper om att man vill betala skatt till kyrkan.
Jag är i alla fall inte med i den svenska kyrkan.
Detta innebär att jag helst inte vill gifta mig i kyrkan, om min blivande man vill gifta sig just i kyrkan så ställer jag självklart upp på det. Är det viktigt för honom så är det klart att jag vill göra det som känns rätt för honom.
Jag drömde att Rickard och jag gifte oss, men när vi stod där framme och vi skulle säga våra löften fick jag panik. Jag viskade till Rickard att jag kan ju inte stå här och lova något inför gud, Rickard hjälpte mig. Prästen tyckte det var helt okej och Rickard lovade inför gud att alltid älska mig och blablabla. Själv lovade jag bara honom att älska honom tills döden skiljer oss åt. Och det kändes bra för mig.
Och precis som i drömmen skulle jag inte vilja lova gud någotäven om jag gifter mig i en kyrka.
Något annat jag och Rickard har diskuterat är om Barnen ska bli döpta eller om man bara ska ha namnkalas. (Okej vi har inte diskuterat det så himla mycket...) För mig är det viktigt att barnen inte blir döpta utan att de får bestämma det själva när de blir tillräckligt gamla och förstår vad det innebär. För honom vet jag inte hur det är, men det är också något som inte är helt enkelt.
Men om jag fick gifta mig med mig själv och även fick barn själv, det sista går ju faktiskt att fixa med adoption medan det första är svårare. Så skulle jag gifta mig borgerligt med egna löften och behålla mitt eget namn och barnen skulle jag ha ett namnkalas till, där alla kan träffas ändå.
Själv är jag döpt och det är ingenting jag har valt själv. Trots att jag hade varit tvungen att döpa mig om jag skulle konfirmera mig. Det var helt enkelt en kompromiss mina föräldrar hade. Döptes jag som min mamma ville, så skulle jag heta Sjöblom och om jag inte döptes hade det blivit min mammas namn. De gifte sig dock borgerligt ca 9 år senare och tog min pappas namn, så nu heter hela familjen Sjöblom.
Mycket av det här är ett senare problem, då det varken är förlovning, bröllop eller barn på gång. Men mina tankar väcktes idag igen då jag såg att jag fick tillbaka på skatten.
Ojojoj, där blev det mycket kyrkligt prat=) Svåra frågor det där, och många löser sig säkert efter hand, men visst är det absolut nödvändigt att individens egna vilja står bakom besluten.
Måste ju säga att namnkalas klingar bra mycket roligare än dop!
Men men, det är ju som sagt senare problem, just nu är det ju bara att glädjas åt skatteåterbäringen =) (Heja heja heja Robin Hood)
Fast gifter man sig i kyrkan hör det där med Gud liksom till, det är därför det finns borgerliga vigslar också. Bra att man får välja hur man vill ha det iaf. Kyrkskatten är inte så hög och jag betalar den gärna, för kyrkan ställer alltid upp vid kriser och det är inte så många andra som skänker pengar till den trots att den faktiskt gör mycket bra för samhället. Man kanske inte alltid får ut nåt av det själv, men de pengar man skattar till kyrkan hjälper många andra. Sen så kommer man ju någon gång dö.. och då blir kyrkan involverad vare sig man vill det eller ej. Men återigen tycker jag att det är bra att man får välja själv. Mina föräldrar lät för övrigt mig välja själv om jag ville bli döpt eller inte, det tycker jag är klokt.
Tänk vad mycket som kan komma fram bara man får tillbaka lite på skatten:-) grattis till det för övrigt, själv fick jag betala tillbaka en massa pga företaget lampshade, men det ska lampshade ge mig tillbaka.
Jag tycker du har en hel del kolka tankar och håller med om att detta är saker man bör tänka igenom. Jag tycker du har gjort helt rätt som gått ur svenska kyrkan när den inte känns som något för dig. Sedan håller jag med Stina om att det känns ok att samhället hjälper till och betalar kyrkan en del pengar. begravningsavgiften känns självklar då kyrkan har tagit på sig att ta hand om våra nära och kära när de dör, något jag tror få personer misstycker. Värt att påpeka är att själva begravningsakten inte behöver ske med en kristen inramning. Folk som tillhör en annan religion har egna begravningar, men fixar själva nedsänkningen eller urnsättningen (vid kremering) osv.
Sedan har kyrkan, som stina påpekar, också ett stort ansvar vid stora händelser i landet. Kyrkan var i stort sett den enda organisation som fick massor med beröm kring tsunamikatastrofen. Sedan gör de en hel del för missbrukare, uteliggare, fattiga o.s.v. Detta tycker jag att det är bra att samhället hjälper till med även om jag kan förstå att man vill ha detta frivilligt.
det tredje som det kan vara rimligt för samhället att hjälpa till med är kulturarvet. Många av våra kulturskatter, gamla historiska lämningar, kända gravar o.s.v. finnsi våra kyrkor. Själva byggnaderna i sig är också ofta fantastiska minnesmärken. Detta kan man tvista om, men jag tycker att kyrkans kulturella sida är mycket viktig att bevara. Historia är viktigt.
Allt annat som kyrkan gör. Barnverksamhet, Gudstjänster, dop, konfirmationer, bröllop, konserter o.s.v. Det tycker jag definitivt att bara medlemmarna ska betala.
Jag håller verkligen med dig om att det är viktigt att diskutera hur man ska göra med sådana här frågor. Många väljer att gifta sig i kyrkan och döpa sina barn där av traditionella skäl. Jag tycker det är ok, men egentligen är det nog rimligare att göra så som du tänker. Om man inte har någon som helst tro på Gud så är det väl dumt att gifta sig i kyrkan och lova saker inför Gud. Detsamma gäller dop. Om ingen av föräldrarna har en tro på Gud, tycker jag att det är bättre att vänta och låta barnet själv få bestämma sig för om han/hon vill döpa sig. (om båda föräldrarna har en tro kan det ändå bli en krånglig fråga, men man måste inse att oavsett omman döps som liten eller stor så måste man själv hela tiden belsuta sig för om man vill leva i tro eller inte. Dopet är inte någon magisk livsfarlig besudling som förvandlar en till kristen) Dopet handlar ju dessutom om att bli medlem i Guds familj och därmed antagligen i kyrkan och ska man ändå inte vara medlem där är det kanske lite konstigt att döpa sig (fast självklart måste man få döpa sig även om man inte vill vara medlem i kyrkan). Konfirmationen handlar om att bekräfta (konfirmera) sitt dop. Det är ett tillfälle för att besluta sig för om man vill vara kristen och leva i sitt dop. Jag tycker att det kan vara bra för alla (som vill) att gå själva konfirmationsundervisningen, men om man när det är dags för själva konfirmationen inte känner att man vill leva i sitt dop tycker jag att man ska hoppa av. Att konfirmera sig kan definitivt alla 15-åringar välja själva trots påtryckningar från farfar och mormor och såna. :-)
Det blev ett långt svar på dina tankar, kanske för att även jag har tänkt en hel del på det här. Hoppas du vill gifta dig med Rickar och inte dig själv. ;-)
