Lina

När jag var liten, eller rättare sagt tonåring, var jag riktigt tuff och det var inget som fick mig att fälla en tår eller att bli rädd. Jag var verkligen aldrig rädd och var inte den som fällde en tår i onödan. Min önskan var att bli polis, så att jag fick vara med där saker händer, så att jag kunde få lite spänning.

Nu sitter jag här och har inte ens två veckor kvar till min 25-årsdag. Jag grät konstant i 2 timmar igår när jag tittade på When a man loves a woman. När filmen var slut frågade rickard om jag var helt färdig, om jag inte skulle lägga mig å sova för att jag visst borde vara helt slut efter att ha lipat så länge.
Jag var till och med trött när jag vaknade imorse. Och hade drömt mardrömmar om filmen. Jag lever mig in i filmer jag ser, jag tror jag lever mig in mer än någon annan när jag tittar på filmer. Film är ingen avkoppling för mig. Längre!
Jag tror det är därför jag hellre stickar eller virkar eller syr eller surfar eller spelar spel än att titta på någon film i flera timmar.

Så idag när jag kom hem från jobbet så sa Rickard att han hade laddat hem något som inte var sorgligt. Drömmar om guld. Så nu har jag suttit och gråtit till det i 20 minuter.
Drömmar om guld är alltså en film om hur HV tog guldet 2004. Jag önskar så otroligt mycket att HV kan få sitt guld igen, helst på hemmaplan, eller helst ett guld överhuvudtaget!
Imorgon ska vi stå där hela min familj (inte bror då) och skrika fula ord och sjunga Håve-låten i klacken! Vi har även biljetter till onsdagsmatchen, men då kommer jag bo med far på hotell eftersom jag ska på en lärarintervju!

Nu ska jag leta reda på min älskade Bosse Ahl-tröja så att jag kan stå å skrika i den imorgon!

Efter att ha sökt in till polisutbildningen några gånger insåg jag att jag blev allt mer känslig. Allt det som jag sa när jag var 13 år, om att jag skulle låta mina barn vara ute hur sent de ville, att de inte skulle behöva äta upp maten och att de nog visst skulle få gunga på stolen skulle jag nog inte alls gå med på idag. Som sagt jag är snart 25 år och det är tur att jag inte har några barn för då hade jag varit en riktig hönsmamma.

För övrigt har jag ingen som helst 25-års kris. Jag har hunnit göra hur mycket som helst på dessa 25 år, tänk då hur mycket roligt jag hinner göra på kommande 25 år av mitt liv. Shit vad kul det kommer att bli! Och jag får själv välja om jag vill gunga på stolen eller inte och jag får komma hem precis så sent jag vill =)