Lina

Ikväll har jag påbörjat nästa kapitel i mitt liv och lagt ett annat bakom mig. Jag måste säga att det känns för jävla bra!

Idag tog vi pärlan med ett preem-släp upp till Linköping för att hämta hem det sista i lägenheten där uppe. Jag borde nog inte kalla det lägenhet, ruckel passar bättre. Det är det skabbigaste ställe ni kan tänka er och som jag har skrivit i tidigare inlägg så är det som att bo i samma rum som grannarna fast att jag inte ser dem.

Det kändes inte ens vemodigt att ta hem det sista och att lämna nycklarna till Stångåstaden i deras brevinkast. Det var en befrielse. En väldigt skön känsla att lämna den staden bakom sig och gå in på ett nytt kapitel.

Mycket har varit bra och roligt i Linköping och jag har många härliga minnen därifrån.
Som i Juli 2003 när jag och mamma satt på en parkbänk bredvid alkisarna vid åhlens och ringde på lägenheter och fick en lägenhet i Gottfridsberg. Första tiden med nollegrupp nio, vilken nollegrupp och Florian som jag trodde var fusknolla, men som istället blev årets nolla.
Innebandyn med Smala Sudden, för att inte tala om alla fester med Hurteriet och laget. Den ständigt nyktre Daniel som alltid kom när någon var för full. Alla pysselstunder med slöjdarna. Bengan på sjukvårdsupplysningen som var till stort stöd en natt. Jocke och Heinos apelsinjuicedrinkar. SOF. Henke Larsson-låten. Jobbarkompisarna på Stadium. Sandras bil som vi väldigt ofta fick klättra in i genom någon sidodörr eller bagageluckan. Dammsugaren som blev micstativ då det var tjejfest. Utgången som aldrig blev någon utgång. Kära återseenden på stationen. Fusknollan Amalia. Glädjen över en lyckad analystenta. Besöket hemifrån som skulle följt med på Kravall men som hamnade hos en snygg syrra på akuten. Sköldpaddan som jag trodde hade dött av alkoholförgiftning. De stora svarta kryssen på händerna när vi kissade för nära vakterna och inte fick gå in igen. Eftersittningen som vi aldrig glömmer eller aldrig kom ihåg. Cykelturen från gamla slöjdis till kårallen. 

Listan över roliga och underbara stunder går att göra hur lång som helst och helt plötsligt minns jag Linköping på ett helt annat sätt än när jag började detta inlägg.

Jag är så glad att jag flyttade dit och har lärt känna alla dessa underbara människor och dessutom snart skaffat mig ett examensbevis.

Linköping var kanske inte så tokigt ändå.

Men livet är inte så tokigt nu heller...